jag älskar moln;
hur de i sitt flöde
talar om tid och fantasi
hur de låter mig tänka och tro
att något vackert väntar
i det oändligt föränderliga

vi brukar älska moln;
jag och min hund,
hur de passerar ovanför
i takt med oss 
där vi går i godan ro
längs asfalten under valvet,
trottoaren som breder ut sig
men som inatt berättar en saga
vi längre inte törs höra 

hon älskar ju moln;
tussarnas transparens
det spräckliga, sköra
deras lättvindiga sätt att tränga genom, 
låta sig läcka ur himlens svärta
nu ligger de stilla, så alldeles
att hon inte kan låta bli att undra
om sockervaddet och sötman –
solens sista stilla små spillror,
drunknat och dött
under färden på vägen
ut och ur kylan,
mörket och månen

hon har ju alltid älskat moln;
men inatt kan hon inte låta bli att undra
om ljuset i slutet på sagan
slukas och slocknar
trots allt